"...störst av dem är kärleken."

Mitt arbete går i mångt och mycket ut på att stödja och utbilda unga ledare (och ledare för unga). Jag tycker att det är ett viktigt arbete. Men trots det har jag ett kluvet förhållningssätt till en god portion av det som i kristna led påstås om ledarskap. Jag tycker att det lyfts fram en del tveksamt i viss kristen litteratur och på vissa arrangemang. Det stör mig att vi som följer Jesus så oreflekterat tar till oss managementtänkande, att vi lägger en sådan överdriven betoning på ledarskap som nyckeln till all framgång och att vi litar så blint på ämbeten och anställningar. Vi verkar ofta glömma den vackra idén om det allmänna prästadömet. Förstå mig rätt, ledarskap kan vara viktigt och frågan om hur man är ledare är mycket viktigt. Men kanske inte av de anledningar som världen lär oss.

För något år sen gick jag en ledarutbildning på ett stort utbildningsföretag i Stockholm. Jag var den ende i en grupp full av klättrande bankmän och ivriga företagsledare som kom från ideell sektor och lika ensam om att vara där i egenskap av kristen och ledare. Och visst fanns där en hel del att lära. Men trots alla definitioner av ledarskap och alla teorier om makt, dynamik och effektivitet så kom ingenting i närheten av radikaliteten i Jesus ledarskap. För ska man koka ner hans ledarskap till dess essens måste det bli: Kärlek.

En ledare som leder efter Jesus modell drivs alltså av kärleken. Att älskas av och älska Jesus tillbaka ligger i botten på allt. Magnus Malm skriver vackert om det i sin bok Vägvisare. ”Ingenting kan vara viktigare för en kristen ledare än att älska Jesus. Allt annat är underordnat detta, allt annat är en frukt av detta. […] resultattänkande är väsensfrämmande för kärleken. Den stannar vid och kretsar kring den Älskade, utan att bekymra sig om vad det ”ska leda till” eller vad det ska ”vara bra för”. Det är han själv som är målet för min kallelse. Och återigen ser vi att en ledares kallelse inte är något annat än varje kristens kallelse. […] [En ledare]skiljer sig inte från andra som älskar Jesus annat än genom sin djupare kärlek till honom.”

Därför är kärleken också ledarskapets aktiva handling. (Ibland har EFK UNG lekt med frasen Action As Sacrament). För visst är det så att kärlek är den heliga handling inte minst barn och unga behöver möta genom församlingen? Kärleken som lyfter upp och befriar de svaga, bundna och marginaliserade. Kärleken som överallt verkar för räddning, helande och upprättelse. Kärleken som ser det möjliga i det omöjliga. Kärleken som är likgiltig inför makt, rikedom och hierarki utan istället arbetar och bär underifrån. Kärleken som vill och vågar nödvändig förändring. Kärleken som ser Guds vägar i allt och alla. Kärleken som utmanar till att gå utanför sig själv för att söka andras bästa. Kärleken som liknar Jesus och omfamnar att vara hel människa. Den som leder ska vara en förebild i kärlek.

Det är min djupa längtan att det vi bidrar med till ledares utveckling genom EFK UNG ska få handla om detta enda. För jag tror att när Jesus säger ”Följ mig” så är det en kallelse till att leva ut den kärlek vi mött i honom i handling. Och den kallelsen är den enda kallelsen som ges till ledarskap.  En exklusivare syn på ledarskap än så kommer vi på EFK UNG inte propagera för. Men inte heller något mindre. För detta är ”en väg som är överlägsen alla andra”.

Rikard Edefors,
ansvarig för ledarutveckling på EFK UNG